Alla tror på något.
Känner du några ateister? De kanske inte tror på Gud, men de tror på vissa saker. Om de inte är helt tomma, tror de att vissa saker är "bra" och andra är "dåliga". De kan vara snälla, produktiva, kreativa och generösa - de värderar tydligt dessa beteenden. Även om de är självcentrerade tror de förmodligen att det är "bra" för dem att inte vara för hungriga eller för kall eller för uttråkad eller för fattig. Kanske tror de också att det är "bra" om andra inte är för hungriga heller. Kanske tycker de att krig är "dåligt". Eller att det är "dåligt" att stjäla grejer. Eller alla möjliga saker.
Men begreppen "bra" och "dålig" kan vara slags godtyckliga. Vem säger att det är bra? En person? Vem ska det vara bra för? Den personen? Deras vänner? Hela samhället?
Du kan försöka föra argumentet att "ja, människor har rätt till sin tro", men det håller inte riktigt bra. Tänk om den här personen tror att det är ok att förstöra ditt hus? Eller döda din familj? Eller stjäla din bil?
Så då, när du strävar efter bättre regler, kanske du tänker, "Tja, låt oss vara demokratiska. Låt oss ha majoriteten styra - majoriteten kan bestämma vad som är gott och ont." Men det går inte heller bra. Tänk om majoriteten röstar en Hitler till makten? Gör det hans beslut bra? Eh... nej.
Så du kanske tänker, "Ok, då, vad sägs om någon annan sorts regel, som den största nyttan för det största antalet?" Något sätt att beräkna total lycka? I 'The Moral Philosopher and the Moral Life' skisserar (och avvisar!) William James ett möjligt scenario:
"... miljoner hölls permanent lyckliga på det enkla villkoret att en viss förlorad själ på den avlägsna kanten av saker och ting skulle leva ett liv i ensam tortyr, vad förutom en skeptisk och oberoende slags känsla kan det vara som skulle få oss att känna omedelbart, även om en impuls uppstod inom oss att hålla fast vid den lycka som så erbjöds, hur avskyvärd sak skulle vara dess njutning när den medvetet accepterades som frukten av ett sådant fynd?"
Fjodor Dostojevskij, i "Bröderna Karamazov", presenterade ungefär samma utmaning. Ivan Karamazov pratar med sin yngre bror, Alyosha:
'"Föreställ dig att du skapar en väv av mänskligt öde med syftet att göra män lyckliga i slutändan, ge dem fred och vila äntligen, men att det var nödvändigt och oundvikligt att tortera till döds endast en liten varelse - den där babyn slå dess bröst med knytnäven, till exempel - och hitta den där byggnaden på dess ohävda tårar, skulle du samtycka till att vara arkitekten på de villkoren? Säg mig och säg sanningen."
"Nej, jag skulle inte samtycka", sa Alyosha mjukt.
Alyosha hade rätt. Den "största goda" formuleringen sitter inte bra. Hur bestämmer då ateister hur de ska bete sig? Vad tycker de är "rätt" eller "fel"? Eller "bättre" eller "sämre"? Hur kan de ens använda dessa termer överhuvudtaget? De innebär en högre, djupare standard - något slags övergripande syfte.
Så fort du går bort från att tro att beteende kan vara slumpmässigt, oviktigt, och absolut vad som helst går, har du ett trossystem. Du har vissa värderingar -- vissa standarder. De kan vara riktigt disiga, oformade, ogrundade, själviska... men de är övertygelser och värderingar, och du bygger ditt liv runt dem.
Än sen då? Tja, om du tar till dig argumentet att du HAR en tro på vissa beteendestandarder, och du har några värderingar, då är det ganska troligt att det är väldigt viktigt att välja dem noggrant. Vid sin rättegång 399 f.Kr. sa Sokrates "Det outforskade livet är inte värt att leva".
Och vad sa Jesus? "Men sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt detta i tillägg." (Matteus 6:33)
I Bibeln har vi en text som miljarder människor har sett som helig, i tusentals år. Bara det gör det inte rätt; miljarder människor kan ha fel. Men det kanske rekommenderar det till din uppmärksamhet! Jesus sade också detta: "Sök, så skall ni finna. Knacka på, så skall det öppnas för er." (Matteus 7:7)
