Någon gång i tiden blev människan religiös. (Man skulle kunna hävda att det var vid den tidpunkten som våra förfäder blev verkligt mänskliga). Innan dess var de kanske bara intresserade av praktiska, fysiska saker som att äta, para sig och överleva. Men något hände. De började få andliga idéer. Det finns arkeologiska fyndplatser där människor begravts med gravgåvor - vilket förmodligen tyder på en tro på ett liv efter detta - som daterar sig 100 000 år tillbaka i tiden. Dessutom ristade de in figurer av fantasivarelser - delvis människor, delvis djur.
Denna utveckling av det mänskliga samhället ses - av arkeologer och antropologer - som framsteg. Det mänskliga sinnet hade utvecklats till en punkt där det kunde ha en mer andlig medvetenhet.
Jämför detta med hur det är idag. Nu betraktas tron på andliga realiteter av många människor som något bakåtsträvande, något som praktiska, fysiska och vetenskapliga sinnen borde ta avstånd från.
Så vad var det - en övergående fas som vi nu kan göra oss av med? Eller ett verkligt, avgörande framsteg som vi behöver, men som vi riskerar att förlora?
(Och fråga dig själv... vad skulle Screwtape vilja att du tänkte?)
